Skrattgropen

Hälsade på min 88-åriga farmor på morgonen, handlade mat och satt sedan en god stund och pratade om ditt och datt. Hon är ganska så yr och vi för samma diskussioner om och om igen. Men det stör inte mig, huvudsaken är att hon sitter där mitt emot mig och pratar, att hon finns. Hon pratar om kriget, om hus som sedan länge varit nerplattade med marken och personer som inte funnits på årtionden, och jag lyssnar med intresse. Hon tittar på min telefon och undrar om man verkligen kan få kontakt med mina föräldrar som är på resa, att det hörs genom den där lilla saken.. När jag tänker på det är vi ju som från olika världar och jag skulle gärna hoppa in i hennes värld en dag.. Tänk vilket liv, vilka förändringar som skett på 88 år.

Innan jag går ber hon mig komma snart igen, och när hon kallar mig farmors gulle har jag inte långt till tårar, jag blir som ett barn som inte vill tro på att hon en dag är borta. Men så ser mig i spegeln och vet att hon alltid kommer finnas med mig, i skrattgropen på höger kind.