Tävlingsmänniskan i mig.

Har just kommit hem från en underbar bailatino- timme. Förra veckan var jag där första gången (missade dom 2 första timmarna) och jag fick beröm för hur snabbt jag lärde mig å så. Jag blev förstås glad eftersom jag verkligen tycker de härligt! Idag var där en ny kvinna som också lärde sig snabbt och fick beröm för hur hon rörde sig. Då knep det i mig och jag märkte hur den lillalilla tävlingsmänniskan i mig kröp fram.. Jag vill ju vara ännu bättre! Bättre än alla, bäst! Det var då jag märkte hur massor jag egentligen älskar att dansa och hur mycket det stör mig att jag aldrig gav dansen en ordentlig, ärlig chans som yngre. Nå, kanske i mitt nästa liv!